Berättelsen
Den spruckna krukan
Det var en gång
en vattenbärare som varje dag gick hela vägen ner för berget för att hämta
vatten åt sin herre. Över axlarna bar han ett ok med två stora lerkrukor och
dem fyllde han med vatten från floden vid bergets fot. Sedan gick han hela
vägen uppför berget igen med de fyllda krukorna.
Den ena
lerkrukan var hel och fin, men den andra hade en spricka i sig och under den
långa vägen från floden till bergets topp hann hälften av vattnet läcka ut.
Så när vattenbäraren kom fram, var krukan bara halvfull.
Efter många
år av detta började den spruckna lerkrukan känna sig väldigt illa till mods
och till slut stod den inte ut längre utan utbrast: ”Jag är så ledsen för
att jag inte kunnat klara det som den hela lerkrukan kunnat. Kan du förlåta
mig?” Då svarade vattenbäraren: ”Vad skall jag förlåta dig för?”
”Jamen alla dessa år har du burit mig upp för backen troget, varenda dag,
och ändå har jag alltid bara varit halvfull när vi kommit fram. Ett så stort
arbete du har haft bara på grund av mig.”
Då log
vattenbäraren och sade till lerkrukan: ”Se där, stigen nerför berget. På ena
sidan är det helt tomt. Där har jag burit den hela krukan. Men se på den
andra sidan. Där växer det fullt med blommor. Det var den sidan jag bar dig
på. Blommorna växte där så vackra och så granna på grund av allt vatten som
läckt från dig. Men på den perfekta lerkrukans sida finns inga blommor.”